På norra sidan av Ljusnans utlopp fanns före år 1849 ingen industri. Under åren 1849-1850 uppfördes ett vattendrivet sågverk med fyra ramar vid vattenbassängen som avgränsades av fastlandet i norr, samt av Rökarholmen och Galtharen i söder. Sågverket byggdes om och moderniserades tre gånger, första gången 1861, andra gången 1864, då hade antalet skepp utökats till tre med varsin kerattbana. Tredje gången sågen byggdes om var 1877, efter denna genom gripande ombyggnad utökades antalet sågramar till 20 och såghuset bestod nu av fem skepp.

Ljusne sågverk var vid denna tid med sina 20 ramar ett av distriktets största sågverk och tillhörde även landets största exportsågverk. Den kombinerade ång och vattensågen i Ljusne ersattes 1881 av en ny ångsågsanläggning med 16 ramar och 5 kantverk. Från mitten av 1907 och till februari månad 1917 förekom ingen sågverksrörelse i Ljusne.

Åren 1915-16 byggdes en ny elektriskt driven såg med 8 ramar, med en kapacitet på över 10.000 stds. Den var för sin tid en mycket modern anläggning. Sågverket moderniserades 1950 då de gamla sågramarna revs ur och ersattes med 4 snabbramar. Nya moderna barkmaskiner installerades samtidigt. Under åren 1960-62 tillkom ny råsortering liksom två ströläggningsverk, ett maskinellt och ett manuellt. Detta var den sista investeringen av format i Ljusnes sista såg. Sågen startade sin produktion i februari månad 1917 och upphörde med sågningen den 4 oktober 1974. Såghuset brändes ned 1978. En 118 årig sågverksepok hade därmed gått i graven.

Ljusne Bruksmuseum, Tord Nyberg, har beskrivit i Träindustrins tillkomst och utveckling under åren 1849 år t.o m 1978.