MASUGNSTYPER

MULLTIMMERMASUGNEN

hade en kvadratisk fot eller grund med de ungefärliga måtten, 7 x 7 meter. Masugnens totala höjd var något större än kvadratens sida. Pipan, dvs ugnsrummet, hade cirkulär tvär-sektion. Pipan var vidast på halva avståndet mellan mitten och botten, i den s k buken.

 

I pipans nedre del inmurades ett rektangulärt s k ”ställe”, där järn och slagg samlades. Den inre pipmuren uppfördes av noggrant huggen pipsten, eldhärdig sand-sten eller glimmerskiffer. Ställets botten byggdes av huggna ste-nar i samma material, utanför pipmuren kom bakmuren och utanför denna ringmuren med en fyllning av sand eller krossad bränd pipsten som tidigare  an-vänts i pipmuren.

 

Ytterst sammanhölls hela kon-struktionen av timmer, därav benämningen mulltimmerhytta.

Ursprungligen var hela ytterkon-struktionen timmerklädd, men under 1700-talet fastslogs det  att endast den del som låg ovanför masugnsbröstet fick vara timmerklädd. Pipans volym var ca 15 – 20 kubikmeter. 

STENMASUGNEN (DEN FRANSKA)

som infördes av vallonerna hade yttersidorna helt stenklädda. Den var något högre än mulltimmerhyttan. Masugnspipans höjd kunde variera mellan 8,5 och 9,5 m. Pipans inre volym var ca 20 – 23 kubikmeter. Stenmasugnen var dyrare att uppföra men höll i gengäld längre och ansågs mindre eldfarlig.